Jag har ont i magen och kan inte gå till skolan idag. När jag började årskurs 4 slutade jag existera för mina klasskamrater. Deras blickar, hostningar, och ord talade om för mig att jag inte var någonting värd. Jag gick i fem år utan att finnas. När jag senare började på gymnasiet fick jag nog. Då bröt jag alla band.

Min första tanke när jag nu ser tillbaka på mitt förflutna och min uppväxt är den unika sporten, fotboll. Passionen till fotboll kan både driva en till oanade höjder som till vansinne, dessvärre har jag fått erfara bägge delarna. Redan under mitt första andetag i livet insåg jag min plats i livet. Nämligen på en gräsplan med en storlek på 68 gånger 105 meter. Jag var helt övertygad om att fotbollen skulle vara oändlig.

Förr kände jag att mitt liv var en teckning som aldrig blev klar, det spelade ingen roll hur många timmar om dagen jag ritade, det var alltid något som fattades. Jag kunde inte komma på vad det var i mitt liv som saknades, jag tyckte att jag hade allt.

Tiden inne på neonatalavdelningen på helsingborgs sjukhus. Anna - Mamma till Lucas.